Linnéa Ingrid

Julledigheten får en helt annan känsla när man flyttat ifrån sin hemstad. Jag likt många av mina närmsta vänner gjort det senaste året. När alla helt plötsligt kommer tillbaka till samma plats där allt började är det som gjort för konflikter. Det du trodde var dött och begravet sedan länge, har sina sätt att grävas upp, upp till ytan med en kraft du inte trodde var möjlig. Gammalt groll, gammal kärlek, brustna hjärtan, tonårsförvirring du trodde du lämnat och kommit över - allt är nu helt plötsligt tillbaka. Vilket har gjort att den här tiden för mig varit både helt underbar och emotionellt utmattande.

Dessutom att årsskiftet alltid är en väldigt ostabil period för mig i mitt liv. Det är som att alla helt plötsligt mäter sin tid, sina framgångar, sitt hopp om framtiden. och det enda jag kan framkalla är tårar. Jag har en stark fobi mot det hela.

På detta fick jag även magkatarr precis innan jul, vilket inte heller gjorde saken bättre. Eller det faktum att något hände med min kropp som jag fortfarande inte är helt säker på vad det var, men jag kunde inte gå eller stå upp på flera dygn.

Jag vill härifrån illa kvickt samtidigt vill jag stanna under täcket och låtsas som om ingenting har hänt.

Det var länge sedan jag kände att jag gjorde något bra. Något alls. Jag har trampat runt i en cirkel runt min axel. Trampat upp ett spår jag inte kommer ur. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag letar efter kraften och styrkan inom mig att ta tag i det, göra något. Jag hoppas jag hittar den snart. Mycket snart.

Även om jag inte finner kraften så kommer ni verkligen se nya tag. Jag lovar er.

Nu ska jag fortsätta plåstra om mitt brustna hjärta som aldrig vill läka.

Linnéa Ingrid