"Läste din blogg, det är starkt och modigt det du skrev den 7 oktober ."
(mitt att tveka-inlägg.)
Det gjorde min dag. Ibland är det allt som behövs.
Det gjorde min dag. Ibland är det allt som behövs.
lördag 17 oktober 2009
Foxyfox.
Äntligen!
Finally!
Finalement!
Min svarta jacka i sammet, med 1600-talsinspiration är nu klar. Det är en lättnad som lyfts från mina axlar! Det dryper av blod, svett och slarv i sömmarna. Det har varit ett hemskt projekt, jag var inte inne i det fullt ut när jag började med den och det slår tillbaka! Men nu är den klar och ska gömmas längst ner i lådan. Jag har lärt mig ofantligt mycket av detta projekt, det var trots allt min första jacka.
Jag kommer nog inte vara lika rädd nästa gång jag bestämmer mig för att göra en jacka - men det kommer nog ta ett tag innan jag ens kommer på den tanken!
Jag tror min vita pudel vid namn kreativitet börjar sakta komma tillbaka. Hon har i alla fall börjat nosa i rätt kvarter.
Finally!
Finalement!
Min svarta jacka i sammet, med 1600-talsinspiration är nu klar. Det är en lättnad som lyfts från mina axlar! Det dryper av blod, svett och slarv i sömmarna. Det har varit ett hemskt projekt, jag var inte inne i det fullt ut när jag började med den och det slår tillbaka! Men nu är den klar och ska gömmas längst ner i lådan. Jag har lärt mig ofantligt mycket av detta projekt, det var trots allt min första jacka.
Jag kommer nog inte vara lika rädd nästa gång jag bestämmer mig för att göra en jacka - men det kommer nog ta ett tag innan jag ens kommer på den tanken!
Jag tror min vita pudel vid namn kreativitet börjar sakta komma tillbaka. Hon har i alla fall börjat nosa i rätt kvarter.Linnéa Ingrid
onsdag 7 oktober 2009
att tveka.
Det här med att tveka. Den gnagande undran som jag just nu har i min mage, som jag tror alla kan känna igen, som inte vetat vart deras liv tar vägen.
Ibland, som alla andra, tappar jag kreativiteten och skaparglädjen. Den hoppar inte på bussen med mig, stannar i sängen och tar sovmorgon, eller stannar ute och dansar är jag traskar hemåt. Den flög iväg likt en diorballongsamling och det enda jag kan göra är att se på hur allt som gör mitt liv till mitt, flyga sin kos. I vilket fall som helst stannar den inte med mig.
Dessa tider är några av dem allra värsta. Det ekar tomt och jag lämnas ensam med en undran om vem jag egentligen är.
Idag är en sådan dag.
Allt känns lika tomt som kaféernas uteserveringar i november. Tunga tankar som väger mer än vad min kropp orkar bära på.
Det hela slutar med mig framför datorn in på småtimmarna och gräma mig över allt jag gjort, som jag önskar jag brände innan någon annan ens sett det. Gräva ner det och hoppas på att det aldrig återuppstår.
Som vattnet till min pasta bubblar alla frågor över, den ena tyngre än den andra. Vad håller jag egentligen på med? Varför är jag här, varför gör jag det här om dagarna, hon är så mycket bättre än mig, jag borde sluta, jag kan ingenting, ingenting, inget värt visa, inget värt visa, slutaslutaslutageuppgeuppgeupp.
Men jag vet, någonstans i magtrakten finns det något som vet att det hela går över. Att jag en dag vaknar upp och finner att det ligger alldeles bredvid mig igen, precis som det borde. Och alla de tunga frågor, hopplösheten, tårarna som jag lämnat som glasspillror runt omkring mig, har blivit bortforslade som av en en stormvåg. Men när jag nu väl sitter här, framför datorn med tankar som går i stil med; borde jag slänga allt i havet eller bränna bål på gården? så når inte den vetskapen riktigt fram. Det enda jag vill göra är att ringa min lärare, sluta min utbildning, slänga symaskinen åt väders, aldrig röra en penna eller papper igen, om det inte är för att skriva på papper om mina nya arbetsvillkor som Sörby skolans nya städerska.
Men istället tar jag ett djupt andetag, ska kravla mig bort till köket för att göra en kopp te, och lägga mig för att förmultna med en bok i ett försök att dämpa och bara hoppas att det kommer infinna sig där igen imorgon, likt en liten vit pudel som står utanför min dörr som bara vill kelas med.
Ibland, som alla andra, tappar jag kreativiteten och skaparglädjen. Den hoppar inte på bussen med mig, stannar i sängen och tar sovmorgon, eller stannar ute och dansar är jag traskar hemåt. Den flög iväg likt en diorballongsamling och det enda jag kan göra är att se på hur allt som gör mitt liv till mitt, flyga sin kos. I vilket fall som helst stannar den inte med mig.
Dessa tider är några av dem allra värsta. Det ekar tomt och jag lämnas ensam med en undran om vem jag egentligen är.
Idag är en sådan dag.
Allt känns lika tomt som kaféernas uteserveringar i november. Tunga tankar som väger mer än vad min kropp orkar bära på.
Det hela slutar med mig framför datorn in på småtimmarna och gräma mig över allt jag gjort, som jag önskar jag brände innan någon annan ens sett det. Gräva ner det och hoppas på att det aldrig återuppstår.
Som vattnet till min pasta bubblar alla frågor över, den ena tyngre än den andra. Vad håller jag egentligen på med? Varför är jag här, varför gör jag det här om dagarna, hon är så mycket bättre än mig, jag borde sluta, jag kan ingenting, ingenting, inget värt visa, inget värt visa, slutaslutaslutageuppgeuppgeupp.
Men jag vet, någonstans i magtrakten finns det något som vet att det hela går över. Att jag en dag vaknar upp och finner att det ligger alldeles bredvid mig igen, precis som det borde. Och alla de tunga frågor, hopplösheten, tårarna som jag lämnat som glasspillror runt omkring mig, har blivit bortforslade som av en en stormvåg. Men när jag nu väl sitter här, framför datorn med tankar som går i stil med; borde jag slänga allt i havet eller bränna bål på gården? så når inte den vetskapen riktigt fram. Det enda jag vill göra är att ringa min lärare, sluta min utbildning, slänga symaskinen åt väders, aldrig röra en penna eller papper igen, om det inte är för att skriva på papper om mina nya arbetsvillkor som Sörby skolans nya städerska.
Men istället tar jag ett djupt andetag, ska kravla mig bort till köket för att göra en kopp te, och lägga mig för att förmultna med en bok i ett försök att dämpa och bara hoppas att det kommer infinna sig där igen imorgon, likt en liten vit pudel som står utanför min dörr som bara vill kelas med.
tisdag 6 oktober 2009
Finbesök
Igår kväll fick jag riktigt finbesök, nämligen Alexander som mellanlandade i Malmö på sin resa till Köpenhamn. Vi åt midnattsfalafel vid ån och det hela var himla fint. Idag traskade vi runt litet på stan innan han var tvungen att ta tåget vidare.
Alexander i egen hög person, provade glasögon med flaskbottenglas.
Jag själv in action på Gustava adolfs torg efter lunchen. Alexander påpekade att det var betydligt varmare i Malmö än i Örebro vilket jag tycker är himla skönt. Värmen får stanna så länge den vill och jag ska njuta till sista strålen!
Jag invigde en ny klänning idag dessutom, som jag sydde klart så sent som igår eftermiddag. Detta är en av mina så kallade "lata" klänningar. Den är gjord efter ett grundmönster jag sytt och det enda jag ändrar är urringningen. Dock kunde jag varit lite mer djärv med insnitten, den är lite puffig i överdelen vilket jag inte är van vid, men det fungerar ju det också!
Dessutom, vem vill inte ha en klänning med övergödda fåglar på? Tyget kommer från IKEA och kostar 25 kronor metern!
Alexander i egen hög person, provade glasögon med flaskbottenglas.
Jag själv in action på Gustava adolfs torg efter lunchen. Alexander påpekade att det var betydligt varmare i Malmö än i Örebro vilket jag tycker är himla skönt. Värmen får stanna så länge den vill och jag ska njuta till sista strålen!
Jag invigde en ny klänning idag dessutom, som jag sydde klart så sent som igår eftermiddag. Detta är en av mina så kallade "lata" klänningar. Den är gjord efter ett grundmönster jag sytt och det enda jag ändrar är urringningen. Dock kunde jag varit lite mer djärv med insnitten, den är lite puffig i överdelen vilket jag inte är van vid, men det fungerar ju det också!
Dessutom, vem vill inte ha en klänning med övergödda fåglar på? Tyget kommer från IKEA och kostar 25 kronor metern!
Linnéa Ingrid
måndag 5 oktober 2009
Från tyg till plagg
Jag skrev ett inlägg om alla dessa tyger jag köpte som skulle bli en del av min nya höstgarderob. Det här har jag gjort hittills!
Det blev en svart midjehög pennkjol och en krämvit blus i microsatin.
Toppen blev jag riktigt nöjd med, den kommer jag kunna ha till allt och jag tycker den är lagom retroinspirerad.
Det blev en svart midjehög pennkjol och en krämvit blus i microsatin.
Toppen blev jag riktigt nöjd med, den kommer jag kunna ha till allt och jag tycker den är lagom retroinspirerad.
Linnéa Ingrid
onsdag 30 september 2009
and it's only the beginning
Åter igen på tal om skolprojekten. Höstjackan som jag skissade upp har nu påbörjats på riktigt. Dock blev den inte i tunn ull som jag tänkt från början, då det tyvärr var alldeles för dyrt för min studentbudget.
Därför köpte jag sammet istället! Jag har haft lite problem med sammet innan, för jag tycker det har används så mycket på senaste tiden att jag blivit lite mätt på det. Men det fungerar väldigt bra med epoken 1600-tal och vad jag själv anser är så förtjusande med sammet är att det blir ett djup - det blir svartare helt enkelt, jämfört med till exempel ull.
Detta är själva överdelen, jag har inte sytt själva volangen eller slagen på jackan än - men det kommer!
Den formar sig dock bättre på mig, då den är gjord efter mina mått.
Därför köpte jag sammet istället! Jag har haft lite problem med sammet innan, för jag tycker det har används så mycket på senaste tiden att jag blivit lite mätt på det. Men det fungerar väldigt bra med epoken 1600-tal och vad jag själv anser är så förtjusande med sammet är att det blir ett djup - det blir svartare helt enkelt, jämfört med till exempel ull.
Detta är själva överdelen, jag har inte sytt själva volangen eller slagen på jackan än - men det kommer!Den formar sig dock bättre på mig, då den är gjord efter mina mått.
Linnéa Ingrid
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)