Det här med att tveka. Den gnagande undran som jag just nu har i min mage, som jag tror alla kan känna igen, som inte vetat vart deras liv tar vägen.
Ibland, som alla andra, tappar jag kreativiteten och skaparglädjen. Den hoppar inte på bussen med mig, stannar i sängen och tar sovmorgon, eller stannar ute och dansar är jag traskar hemåt. Den flög iväg likt en diorballongsamling och det enda jag kan göra är att se på hur allt som gör mitt liv till mitt, flyga sin kos. I vilket fall som helst stannar den inte med mig.
Dessa tider är några av dem allra värsta. Det ekar tomt och jag lämnas ensam med en undran om vem jag egentligen är.
Idag är en sådan dag.
Allt känns lika tomt som kaféernas uteserveringar i november. Tunga tankar som väger mer än vad min kropp orkar bära på.
Det hela slutar med mig framför datorn in på småtimmarna och gräma mig över allt jag gjort, som jag önskar jag brände innan någon annan ens sett det. Gräva ner det och hoppas på att det aldrig återuppstår.
Som vattnet till min pasta bubblar alla frågor över, den ena tyngre än den andra. Vad håller jag egentligen på med? Varför är jag här, varför gör jag det här om dagarna, hon är så mycket bättre än mig, jag borde sluta, jag kan ingenting, ingenting, inget värt visa, inget värt visa, slutaslutaslutageuppgeuppgeupp.
Men jag vet, någonstans i magtrakten finns det något som vet att det hela går över. Att jag en dag vaknar upp och finner att det ligger alldeles bredvid mig igen, precis som det borde. Och alla de tunga frågor, hopplösheten, tårarna som jag lämnat som glasspillror runt omkring mig, har blivit bortforslade som av en en stormvåg. Men när jag nu väl sitter här, framför datorn med tankar som går i stil med; borde jag slänga allt i havet eller bränna bål på gården? så når inte den vetskapen riktigt fram. Det enda jag vill göra är att ringa min lärare, sluta min utbildning, slänga symaskinen åt väders, aldrig röra en penna eller papper igen, om det inte är för att skriva på papper om mina nya arbetsvillkor som Sörby skolans nya städerska.
Men istället tar jag ett djupt andetag, ska kravla mig bort till köket för att göra en kopp te, och lägga mig för att förmultna med en bok i ett försök att dämpa och bara hoppas att det kommer infinna sig där igen imorgon, likt en liten vit pudel som står utanför min dörr som bara vill kelas med.
onsdag 7 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra, att du inte gör någonting drastiskt. Jag önskar att jag kunde säga att det kommer att bli bättre med tiden. Och på sätt och vis blir det ju det. Ju bättre du blir på det du gör och dessdå säkrare du känner dig, dessdå större chans är det att du inte tvivlar lika mycket. Samtidigt, så har åtminstone jag upplevt det när jag målar, så mår jag generellt "sämre" (alltså: prestationsångest och dyl.) ju "bättre" jag blir på att måla, eftersom man börjar jämföra sig med andra som ligger på en högre nivå.
SvaraRaderaJag tycker inte att du ska slänga bort någonting, utan istället dokumentera det. Det där med kreativitet fungerar ju väldigt olika för olika personer. Du pluggar ju ditt intresse nu - kan inte alls föreställa mig hur det känns. Personligen ser jag mig inte som en kreativ person, jag tycker mest om hårt forcerat arbete. Typ. Kram på dig, little Jenny.
pudeln står där. och den är så glad att vara tillbaka. du vet, de där småhundarna är lite oberäkneliga, ibland känner de att de bara vill flyga iväg med diorballongerna en stund och impulsiva som de är gör de det. men grejen med hundar är att de är flockdjur. de kommer alltid tillbaka. fast man saknar dem när de är borta.
SvaraRaderaoch som nån klok människa har sagt (just nu minns jag fan inte vem det är, en författare i alla fall): inspiration är en lyxvara. den kommer bara ibland och då ska man ta vara på den, men när man inte har den får man jobba ändå. jag tror nån har sagt att inspiration är för amatörer också men det är ju vi, så vi håller oss till det.
vi vet att det går över.
av erfarenhet, min kära vän, vet vi det.
PUSS