Ger övning färdighet eller är det enbart myntat för att ge någon som mig hopp?
Just nu kan jag inte hjälpa att jag känner så.
Övning
Idag har vi egenstudier, och jag har försökt stå fast vid att det ska innehålla studier och inte se det som ledig tid. Ledig tid = syr på andra projekt.
Därför har jag satt mig och försökt göra det som är en av de värsta sakerna jag vet, innerst inne, även fast jag tycker det är väldigt roligt. Nämligen att skissa, rita, måla. Ett intresse jag haft praktiskt taget hela livet, men det är bara fyllt med så mycket ångest. Det hela blir så klart rakt framför mig när jag skissar. Det blir tydligt att jag inte kan, det blir aldrig som jag vill. Dessutom, ännu mer skrämmande,
jag vet inte vem jag är. När jag skissar är det en stil i kroppen, en stil i plaggen, en stil i skorna och fötterna, en stil i håret... det blir inte något snyggt eklektiskt som man kan hoppas på, det bara
fungerar inte. Lite så som jag känner nu. Det gör mig bara mörk.
En av anledningarna till att jag skaffade blogg var för att jag just skulle kunna lägga upp saker, göra något av det, sätta litet press på mig själv. Därför ska jag väl försöka få ihop i alla fall en skiss att lägga upp. Så att inte hela dagen bara känns som spillror.
Ett kreativt bakslag har denna dag varit med andra ord.
